71 dagar i Amazonas

När planet lyfter från flygplatsen strax utanför Parintins lämnar vi den plats som under 71 dagar har varit vårt hem. Sex svenska familjer är ombord, vilket innebär att vi fyller nästan halva planet. Trångt och lite bökigt ombord, en tryckande värme sprider sig i kabinen, vår lilla Andreá Paloma ser lycklig ut, hon skrattar och verkar oberörd av värmen.

Äntligen på väg, men ...
Äntligen är vi på väg! Först till Manaus för att senare flyga vidare hem till väntande familj och vänner. Alla är vi lyckliga över att ha avslutat adoptionsprocessen i Parintins. Det blev en långdragen och orolig väntan på att handlingarna skulle bli klara. Vad vi har längtat efter den här stunden!

Ändå undrar jag för mig själv om de andra känner som jag, vemod och sorg över att lämna ... det känns svårt att ta farväl av alla.

Sandra, vår fostermamma och vän, följde oss till flygplatsen. Peta kom också, vår vackra tolk och dagliga kontaktperson. Också Merildes var där; i hennes och hennes man Juniors hus kände man sig alltid välkommen, de gjorde verkligen allt för att vi skulle trivas.

Jag ser att Sandra står och vinkar nere på marken, och jag tänker på hur svårt det måste vara för henne. I fem månader har hon gjort allt och mer därtill av vad man kan förvänta sig av en fostermamma. Vi har lärt känna henne ganska väl under den här tiden och det känns viktigt att få bibehålla kontakten med henne och hennes fina familj.

En doktor i huset
När vi kom den där regniga kvällen i januari 1997 togs vi emot på flygplatsen av Donna Wilma, Peta, Merildes och Junior. De körde oss till doktor Tarcisios hus där vi skulle bo. Vi blev mycket nöjda, rummen var stora och fina och trädgården med den upplysta poolen imponerade på oss alla. Visst hade vi kackerlackor i duschen, och någon enstaka råätta besökte oss i det gemensamma köket, men efter ett tag hade vi vant oss vid de besökarna. Dr Tarcisio och hans Silvana fick oss verkligen att känna oss välkomna.

Att ha en doktor i huset visade sig vara väldigt behändigt. Feber eller ryggskott, en stukad fot, en sprucken läpp; Dr Tacisio ställde upp dygnet runt. De som var anställda i huset likaså. Lauro, vaktmästaren, slog ihjäl fladdermöss och stora spindlar åt oss, Manuell vaktade huset på nätterna och Anna städade och poppade popcorn åt oss regniga dagar. Med hjälp av parlören viskuterade vi allt, politik, mode, mat, vi hann med mycket under de här tio veckorna.

Strömmen kom och gick
Ett stort problem för oss var de ständiga strömavbrotten. Det visade sig att den dieseldrivna kraftstationen i Parintins var svår att reparera då kunnigheten om den gamla stationen inte var tillräcklig hos de yngre reparatörerna. Från Manuas flögs så småningom en mekaniker in som lyckade lösa deras stora problem. Enligt Dr Tacisio befarar man att det gamla kraftverket sjunger på sista versen. Till vår lycka hade doktorn dock ett eget aggregat som försåg oss med el dessa mörka kvällar, dock var det så att luftkonditioneringen skulle vara avstängd under den här tiden för att övrig el skulle fungera. Våra medhavda ficklampor var guld värda!

En dag åkte vi några stycken ut tillsammans med Peta, vår tolk, för att hälsa på familjer som har fått hjälp genom bidrag från"Projeto Parintins". Enligt Donna Wilma bor flertalet av familjerna ganska långt utanför staden och det skulle bli besvärligt att ta sig dit, men vi kom överens om att besöka några inom stan. Vi hälsade på hos tre familjer, alla ensamstående arbetslösa kvinnor med barn. Deras önskemål hade varit att få hängmattor till barnen, hygienartiklar och livsmedel vilket de också hade fått. Överallt blev vi mycket vänligt bemötta och kunde med hjälp av Peta ha trevliga samtal.

Minns människorna
När jag summerar mina intryck från, och upplevelser av, Parintins är det inte i första hand solnedgången över Amazonas, kolibrin i trädgården eller det dignande carambolaträdet som starkast etsat sig fast. Även om naturupplevelserna har varit imponerande och helt fantastiska, är det framför allt mötena med människor som har betytt mest för mig, den otvungna samvaron, värmen, skratten och generositeten

Annika Strömberg